Torshälla scoutkårs och Rostorps historia

Berättad av Ingvar Westman, kårordförande från 1938.

Rostorp invigdes 1941, och i taket målades ”En gång scout alltid scout”. Det såg man alltid då man låg och tittade i taket vid övernattningarna.

1928 startade Torshälla scoutkår sin verksamhet efter att varit nerlagd i 10 år. Man hade problem med ledare samt lokal. Det hade alltid varit svårt med ledare. Ledaren hade fått annat arbete och flyttat från orten men som tur var hade ledarfrågan löst sig. Värre var det med lokalfrågan. Var skulle pojkarna hålla till?

1938 valdes jag, Ingvar Westman som kårchef, alltså ordförande i scoutstyrelsen/rådet. Då fanns det en gammal skolbyggnad som stod framför det som vi nu kallar Kyrkskolan. Det var en tvåvåningsbyggnad med en lång trappa upp. På övervåningen fanns ett större rum som hade upplåtits för kyrkans behov av ungdomslokaler. Där fick vargungarna hålla till. På nedervåningen fanns en skolklass som höll till. Där fanns också ett kök.

Värre var det för de äldre pojkscouterna, de fick vistas i det lilla köket. Mycket utav scoutverksamheten förlades utomhus på Nybyhage, där både skolklasser och scouter höll till. Men scouter ska ju vara i naturen för att lära känna naturen, fåglarna och växterna. Numera ligger det åtta villor i Nybyhage. När den lilla lokalen i den gamla skolan som numera är riven inte var trivsam och praktisk, så letades det efter en annan lokal för scouterna.

Manne Helendal arbetade på Nyby bruks station, numera riven (Den användes för persontrafik och gods mellan Eskilstuna och Torshälla). Han var intresserad av scouterna och startade föreningen Scoutvännerna vars uppgift var att samla in pengar till scoutverksamheten. Pojkscouterna fick använda gamla väntsalen som lokal. Där i dessa lokaler bildades en dröm om en friluftsstuga för övernattningar, tävlingar och träffar.

Kåren hette på den tiden Torshälla Hällby scoutkår. Hällby tillhörde Torshälla socken och var en del av Torshälla församling. I Hällby fanns en grupp vargungar och en grupp scouter. Scoutvännerna samlade för möte i kyrkrummet i Hällby kyrka. På mötet beslöt man att bygga en stuga på berget vid Rostorp. Det var svårt att hitta en scoutvänlig plats för stugan. Ingenjör Korsgren och jag tyckte att berget var lämpligast.

Marken tillhörde en privatperson, lantbrukare Jansson i Roxnäs. Scoutvännerna fick övertala Jansson att hyra eller köpa marken. Resultatet blev att hyra marken i 49 år. Man beslutade att köpa en småländsk färdig stuga. Grunden fick vi göra själva.

Jag och ingenjör Korsgren gjorde själva större delen av arbetet. Stugan kom till Nyby bruks station. Chaufför Vallby Kalle forslade stugan till berget. Det fanns på den tiden ingen väg dit upp, så Scoutvännerna fick bära allt d.v.s. cement, virke, sand o.s.v. hela vägen uppför berget.

1941 invigdes stugan av borgmästare Valberg. Den såg inte på den tiden ut som den gör idag. Den såg mycket trevligare ut. Framför stugan fanns en veranda. Under årens lopp visade det sig olämpligt med en öppen veranda. På vintern snöade det in och snön blev liggande vilket gjorde att golvet ruttnade under vårens töväder. Därför slopades verandan och stugan byggdes ut. Från början fanns en egen köksingång men vid ombyggnaden slopades även köksingången, vilket kanske inte var så lyckat. På vinden lades golv för övernattningar där man sov på madrasser. Många sådana övernattningar har skett genom åren.

på 40-talet fanns inte så många sommarstugor, skogen var fri. Fritidsområdet disponerades fritt av scouterna. Så småningom blev kåren ägare till marken vid Rostorp. Vargungeledare Anna Jansson, Roxnäs, och hennes man Eric Jansson beslöt att skänka marken till Torshälla scoutkår. Och så blev stugan och marken där i kring kårens egendom.

Det har hållits många möten där i Rostorp. Man hade problem med att få en flaggstång, men det löste sig. Det var högtidligt när flaggan hissades första gången. Oftast var föräldrarna med på mötena. De drack kaffe och umgicks. Kaffet bjöd kåren på eller också hade de eget med sig. Man samlades vid flaggstången före övningarna. Mötet startade med en inledande andaktsstund kring flaggan, man sjöng scoutsången och gav scoutlöftet.

Men det var inte tillräckligt att ha en stuga. Det måste ju finnas inredning samt köksutrustning m.m. Det skötte Scoutvännerna, alltså föräldrarna, om. Vi fick en full utrustning av det som behövdes.

Vi fick ett tråkigt bud om att det hade varit inbrott i stugan. Alla fönster var utslagna och stugan vandaliserad. Tallrikarna och allt annat i köket låg krossat ute i naturen utanför stugan. Det var ett hårt slag för kåren som inte var beredd på sådana eventualiteter. Men där ingrep så småningom Eskilstuna Kuriren med en insamling. Kåren fick in ett par tusen kronor för att återställa detta, och stugan kom i värdigt skick igen. All färdigställning av stugan, målning av fönster, väggar, takläggning m.m. Det klarade scouterna med sina ledare, och med hjälp av de gamla farbröderna som var med i Scoutvännerna.

Ett problem som alltid funnits är vattenfrågan. Från början fick vi gå till Rostorpsgården och hämta vatten när vi var i stugan. Vi har även haft hjälp av slagrutemän. Georg Nyström, Holmbergets skapare, var ute i Rostorp en gång. Han använde inte slagruta utan en helt annan metod. Han menade att han kunde veta var det fanns vatten. Där ska ni gräva, sa han. Där finns det vatten. Ännu har vi inget vatten uppe i stugan.

Många trevliga tävlingar har vi haft där uppe under årens lopp. Inte bara för vargungarna och patrull utan även för vandrarscouterna och de äldre scouterna. En regelbundet återkommande tävling var S:t Georgsleken. Den var upplagd kring färdigheterna som man lärt sig, till exempel att följa spår, att använda kompass m.m. Ja, att kunna klara sig på olika sätt ute i naturen. Tävlingen återkom varje år och var mycket högtidlig samt allvarsam. Man hade bl.a. ett älghorn som vandrarpris. Det sitter numer i stugan.

Men hur klarade man av finanserna? Det kostade i alla fall över 3 000 kr att bygga en stuga där uppe på berget på den tiden 1940. Eftersom Scoutvännerna var villiga att hjälpa till så togs ett lån på banken på 3 000 kr. De snälla farbröderna hade skrivit på borgen. Så skulle scoutkåren själva skrapa ihop de där slantarna. Nu visade det sig att en av de äldre damerna i Torshälla hade testamenterat just 3 000 kr till kåren. Varför gjorde hon det? Det sägs att hon sagt till läkaren som då var Birger Hedlund statsläkare. De har hjälpt mig så många gånger de här pojkarna med att bära hem varor, så jag vill ge dem lite slantar. Och på så vis fick vi stugan betald.

Det hjälpte inte så mycket med lokalfrågan med stugan. Den var en tillflykt vid vissa tillfällen och övningar. Men här i stan var det ju dåligt med lokalfrågan. Där i station kunde man inte fortsätta. När nämndhuset eller det som i dag kallas kyrkans hus byggdes, så blev det lokaler i källarvåningen och dit fick kåren flytta en tid. Det var väl inte så alldeles lämpligt därnere, med det gick. Där fanns också ett rum där mammor samlades regelbundet med syaftnar, och för att lära känna varandra samt för en trevlig kväll. Deras mål var att hjälpa kåren med finanserna.

När så slussen i Torshälla stängdes och båttrafiken upphörde. Då blev den gamla s.k. slussinspektionsvillan som låg på östra sidan om slussen tom och dit fick kåren flytta. Den villan var ganska lämplig som en ungdomsgård/scoutgård. Pojkarna lade ner ett stort arbete vid inredningen där. Den som ledde och inspirerade grabbarna att ta i var Åke Rösselhart som för övrigt har gjort ett mycket gott arbete i Torshälla scoutkår. Där renoverades nedre avdelningen och även den övre som blev utnyttjad till lyor och patrullernas hem. Glädjen med den villan blev inte så långvarig, den skulle rivas.

Som avslutning på min redogörelse vill jag sluta med en av de stora minnena från scoutstugan Rostorp. Det var när Folke Bernadotte kom hit och inspekterade vad vi åstadkommit. Där samlades vi en sommarkväll tillsammans. Scouterna paraderade klädda som de ska i sina uniformer. Ledarna och de äldre scouterna stannade kvar på sena kvällen. Där inne i stugan inför en brasa vid den öppna spisen, berättade Folke Bernadotte om de allvarstider som nu hade brutit ut i och med kriget. Och att han stod färdig att resa ner till Israel. Det är ett kärt minne.

Jag hoppas att kåren tar hand om stugan i fortsättningen. Kanske bygger ut den, vad vet jag? Kanske förbättra den och vårda den. När ni nu har flyttat in i er nya vackra lokal ska ni inte glömma vildmarken. En del av den finns ju runt omkring oss här.

Lycka till hälsningar från Ingvar…